Jag läste Jordan Petersons 12 Rules for Life

Min första bekantskap med Jordan Peterson var 2016 genom Joe Rogan Experience. Den kanadensiske psykologen återkom under 2017 och då fick jag också upp ögonen för hans egen serie av föreläsningar om psykologi och mytologi. Sedan jag var liten har jag varit fascinerad av mytologi och allegoriskt berättande. För dig som delar mitt intresse om mytologi och har lite tålamod (det är cirka 50 timmar lyssning totalt) kan jag rekommendera att hänga med på serien “Maps of Meaning”.

För den svenska publiken introducerades Peterson mer eller mindre genom Ivar Arpis intervjuer av honom. Men hans europeiska genomslag kom några veckor tidigare i början av 2018 med en viral intervju på brittiska Channel 4.

Peterson är en polariserande figur, hans offentliga framträdanden har fler än en gång samlat “motdemonstranter” samtidigt som han har en hängiven följarskara. I mötet med ytlig journalism, där intresset är att få klickvänliga soundbites eller kondensera svåra saker till tre minuter sändning blir friktionen tydlig. Han uttalar sig gärna provokativt och har en extremt låg tolerans mot vad som ofta lite klumpigt kategoriseras som ”postmodernism.”

Oavsett var man själv står i kunskapskriget är det svårt att förneka att Peterson tar frågan “vad innebär det att vara människa” på allvar. Största möjliga allvar till och med. Det gör “12 regler för livet” till en självhjälpsbok svår att inte respektera. Självhjälp är förresten fel ord, Peterson visar inte vägen till något än ett evigt strävande. Det är inte en karta som visar den kortaste vägen till en plats att vila, utan en uppmaning att hugga i och bära sin beskärda del av universums allt lidande.

Rak i ryggen, ut med bröstet!

Bokens första regel är “Stand up straight with your shoulders back”. Ett experiment, tänk dig att du ska förhålla dig till världen som känslan “rak i ryggen, bak med axlarna och fram med bröstet”. Självsäkert och positivt är troligen känslan för de flesta av er. Om ni är databordsformade, prova nu att göra det i praktiken, känslan borde i alla fall förnimmas! Nu har jag avslöjat en tolftedel av boken. Peterson argumenterar med hjälp av psykologi, biologi och berättelser om sambandet mellan vad vi gör och hur vi ser på världen. Kropp och knopp – eller så som i himmelen så ock på jorden. Om man vill.

Boken genomsyras av ett starkt pathos, underbyggt av ett brett logos från flera ämnen. Det märks att boken tagit lång tid att skriva och är en samling av insikter och åsikter Peterson samlat på sig under många år. Helt enkelt är det vad han vill ha sagt till den här världen och framförallt de unga som nu växer upp i den.

Ett funktionellt förhållningssätt till tro

Själv uppger sig inte Peterson vara troende kristen i någon allmän förståelse av ordet. Däremot är boken frikostigt strösslad med bibelcitat som används som liknelser för att stödja sina poänger. Det är ett funktionellt förhållningssätt till tro. Vilket för mig har varit insiktsfullt och delvis löst problemet att alla förfäder skulle varit korkade och vidskepliga ända fram till vi helt plötsligt blev rationella och började tro på vetenskap.

Utgångspunkten i boken är att texterna har en psykologisk funktion och inte är vidskepligheter som ska tolkas bokstavligen. ( Jag tycker att alla fundamentalister och bokstavstroende också är representanter för sin religion. Som sekulär är det inte intressant att diskutera vad som är renlärigt och inte. ) Då behöver man inte automatiskt tänka på tidigare människor som “så jävla lurade”. Tänkande i religiösa/mytologiska ramverk är gammalt och hårt kodat i oss. Ur en evolutionär logik finns det en anledning till att vi har dessa genvägar för att förstå världen. Det finns något uppfriskande med perspektiv som utgår från hur vi faktiskt verkar vara och inte hur man önskar att vi som art är. Men en förutsättning för att uppskatta boken tror jag är en viss vana att tänka i metaforer och bildspråk.

flat,1000x1000,075,f.u2

Flow, vanor och fascism

Nedkokat till några få rader handlar 12 Rules for life om att argumentera för principer att agera efter i det dagliga livet. Utfallet i livet över tid menar Peterson blir bättre om du följer dem än om du inte gör det. Gör du motsatsen till principerna bidrar du till att korrumpera världen och föra den något närmare ett levande helvete. Ljug inte, försök inte fixa världen innan ditt hem är i ordning och klappa katter. Innehållet i reglerna har ett fokus på individen, med en uppmaning att disciplinera sig själv, prioritera familjen och försöka se det goda i världen. Det är budskap som ställer sig motsatt idéerna om total självacceptans, hedonismen som ideal och glorifierandet av aktivisten. Istället talar Peterson om att hans regler syftar till att bygga starka individer och framförallt starka män. Vilket är ordalydelser som skapat ännu mer friktion i möte med stora delar av media.

I svenska artiklar om boken har jag sett kommentarer om att J. Peterson är fascist. Att hans bok underbygger extremhögern och står mot jämställdhet. Jag tycker det är häpnadsväckande kritik, om man är beredd att ta frågan på allvar. Den globaliserade ekonomin och den poststrukturalistiska ideologiska överbyggnaden i väst är hård mot mängder av unga män. Det är också svaga män med förakt mot samhället och uppgivenhet om världen som är orsak till det mesta civila våldet i världen. Det är helt enkelt loosers som spränger flyktingboenden eller sig själva. Det är inte välförankrade och självsäkra som i första hand reser till Syrien eller skjuter sina klasskamrater.

Peterson argumenterar att är du en förlorare och den förklaring du matas med är att felet är någon annans finns det till slut inte mycket annat att göra än att ta till vapen mot existensen. När jag lyssnat på Petersons råd låter det i grunden väldigt likt litteraturen om idrottspsykologi. Fokusera på vad du kan kontrollera här och nu idag, men ha tydliga mål för framtiden. Är det fascism är jag rädd att Riksidrottsförbundets förlag kanske också borde upp på EXPO:s lista över högerextrem media… 

Avslutande ord:Ta sikte och börja gå

Hade jag fått en krona för varje gång jag sett ett “motivational quote” om att fokusera på vad som betyder något i livet, då hade jag sluppit kolla saldot på kortet så ofta. 12 regler för livet pekar ut en riktning att börja gå för de som har ett behov av att dela sådana bilder.

För mig resonerar budskapet väl med vad de flesta av nödvändighet lär sig inom kampsporten. Man försöker jobba hårt och man försöker jobba smart. De som lyckas göra båda lyckas bättre maximera sina förutsättningar. (För talang är inte rättvist fördelat här i världen) Till sist respekterar man också sina bröder och systrar som jobbar lika hårt som en själv.

Jag rekommenderar boken. Den är välskriven och tankeväckande. Även för er som blir skeptiska av att konfronteras med ord som startar ryggmärgsreflexer. Särskilt tycker jag mina vänner som jobbar med ungdomar som själva har problematik åtminstone borde bekanta sig med den. För chansen är stor att de kommit i kontakt med den.  Boken har blivit en internationell bästsäljare, Peterson följs av flera miljoner människor, är en av de största i sin bransch på Youtube och Patreon. Han har sin publiks öra. För att förstå den växande “självhjälpskulturen” organiserad via sociala medier är boken en naturlig plats att börja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: