Tabula rasa och socialkonstruktivismen klarar inte av verkligheten

Tabula Rasa – det oskrivna bladet sammanfattar idén att vi föds formbara. Vi blir vad vår omgivning gör oss till, vilket betyder att de som skriver under på den idén lätt kan lockas att vilja skapa utopier för att få bort beteenden de inte tycker är önskvärda idag.
Mitt inlägg från i höstas där jag lånade palantiren som exempel på riskerna att som naiv stirra in i all världens elände hade några skissartade uppföljare. Med anledning av diskussioner jag haft senaste tiden fortsatte jag på i vart fall ett av dem. För att fortsätta tala med Tolkien träffar vi palantirens tidigare ägare.

Tabula rasa socialkonstruktivsm

Världen ur Saurons synvinkel

Sarumans fall började med att han stirrade för länge i palantiren. Den formade hans sätt att se på världen. Tillslut kan han inte se en annan lösning vis än att för att rädda Midgård från Sauron måste han växa sig stark på samma villkor. Genom att se världen genom Saurons öga kan han inte förstå kampen om Midgård annat än genom slagfältets logik. Det som började med en önskan att spionera på fienden slutade med att han korrumperades. 

Enkelspåriga perspektiv kommer begränsa dig. Att begränsa sig är också en förutsättning för att kunna reda ut något från en viss synvinkel. Det finns väldigt mycket av världen och väldigt lite av din uppmärksamhet, vi behöver därför förenklingar och en viss enkelspårighet. Begränsningar är grunden för att bedriva systematisk forskning, system av begränsningar blir paradigm, grupper av paradigm blir världsbilder eller fält. Fält blir ideologier, ideologier blir hegemonier när de får bli själva underliggande arenan för all diskussion och utgångspunkter för undersökningar. Ideologiska linser och paradigm kan ha inbyggda ”kortkommandon” med slutsatser som kan dras av information som observeras genom dem.

Döden för Homo Economicus

De här kortkommandon är ofta baserade på de antaganden som ligger till grund för hela ideologins system av analyser. Ett sådant exempel är antagande om  människans rationalitet som legat till grund för mycket av klassisk och modern nationalekonomi. Dessa antaganden har senaste åren testats och efter stort motstånd börjat förändras inom ekonomifältet, efter att ha utmanats av tänkare som Daniel Kahneman, Amos Tversky, Richard Thaler och Cass Sunstein.

Bättre mikroskop, hjärnröntgen och genetiken har helt enkelt lagt väldigt tunga argument i den filosofiska debatten mellan naturalister och rationalister.

Nationalekonomin drogs länge med problemet att det var tvunget att bända på verkligheten för att teorierna skulle gå ihop. Resultatet av det har bland annat på makronivå varit en svårighet att förutse kriser, reparera skadorna efter dem och oförmåga att förebygga dem på nytt. På mikronivå har det inneburit att man inte kunnat bygga experiment och modeller som förklarar mänskligt beteende annat än som irrationella undantag. Den ultimata perversionen av det blev argument som att världens existens per definition bekräftar marknadens rationalitet, för eftersom marknaden i det stora är rationell kunde världen inte ha sett annorlunda ut. (Till ekonomernas försvar är det är ett synsätt jag bara stött på bland laize fair-lekmän, oftast grundat i att det pris som betalas är jämnviktpriset)

Vi är inte oskrivna blad

Liknande paradigm finns inom de radikalt socialkonstruktivistiska sätten att se på världen. Inom perspektiven som kallas ”starkt socialkonstruktivistiska” ska samhället, människan och dess beteende förstås som i första hand format av dess sociala miljö och hur vi uppfostras av vår omgivning. Människan förstås grundläggande som en tabula rasa, blankt blad, som fylls på av sin omgivning. Utgångspunkten för de flesta tänkare som varit tongivande för socialkonstruktivismen och förespråkandet av generell normkritik och kritisk filosofi har varit litteratur och språkvetenskap. Man har alltså framförallt rört sig på ett teoretiskt plan, som för att använda gammal grekiska bygger på logos. Detta logos är grundat på de antaganden man ansett sig ha fog för att göra. Tongivande för de här perspektiven är tänkare som Focault och den mindre kända men inom akademin stora inspirationskällan Derrida. Man ifrågasätter värdet av ”kunskap” eftersom den är tillkommen i en naturvetenskaplig diskurs, som är samhällsberoende och därmed en produkt av de makthierarkier som format de samhällena.

Detta sätt att se på världen tillsammans med en liberal eller rättviseorienterad moralfilosofi gör att alla påståenden om biologiska förutsättningar implicit betyder grund att förtrycka/diskriminera. Att framföra forskningsresultat som exempelvis visar på skillnader mellan kön, eller medfödda förutsättningar för intelligens tyder på att resultaten uppkommit i en ”kunskapsmiljö” formad av normer om förtryck och blir därför en del av förtrycket.

Blanka blad politiserar vetenskapen

De grundläggande antagandena i socialkonstruktivismen kommer därför att ladda egentligen värdeneutrala påståenden eller upptäckter med politik. Det är en grundläggande förutsättning för socialkonstruktivismen att språk och agenda är den plattformen för maktkampen man förstår samhället som. Kortkommandot på forskning som visar skillnader i psykometri mellan kön eller för den delen skillnader mellan kön överhuvudtaget kan inte tolkas som annat än försök att dela upp människor och därmed förstärka sina makthierarkier.

Arv och miljö

Att undersöka vissa saker blir helt enkelt suspekt eller till och med förbjudet, eftersom man då verkar ha intresse av att ifrågasätta ”tabula rasa”, vilket man logiskt bara kan ha intresse av ifall man hör till en grupp som gynnas av att bevara maktens status quo. För exempel på detta behöver man inte titta längre än debatten om ifall kön finns, (Det gör det) eller vilken annan som helst av diskussionerna där det viktiga blir att spekulera om vilka dolda motiv den  undersökande kan ha. Inte att väga faktisk argumentation, vad den bygger på och hur den står sig mot vad motstående ståndpunkt bygger kring.

Ett ofunktionellt förhållningssätt till verkligheten

Likt det sena 1900talets nationalekonomi verkar all humaniora och grundad på socialkonstruktivistiska premisser vara dåligt skickade att möta framstegen i kunskapen om våra hjärnor, arv, miljö och beslutsprocesser som kognitionsvetenskapen och psykologin har bidragit med de senaste 20 åren. Biologer, jurister och psykologer misstänkliggörs och intellektuella som offentligt försöker diskutera svåra ämnen angrips hellre än att ta frågorna på allvar. I Sverige finns bra nutida exempel med angreppen på Kajsa Ekis Ekman efter hennes resonerande text kring vad det innebär att avskaffa juridiska kön.  Socialkonstruktivismen är likt Saruman, besatt av fienden (förtryck och ojämlikhet) i sitt blinda fokus kan den inte förstå världen på annat än krigshandlingar. Gandalfs försök att tala rätta i honom leder bara till att han fängslas i Orthanc.  Vita rådets ledare kan inte längre förstå något annat än maktspråk. Hur är egentligen förutsättningarna att tala med någon som ser allt som en krigsförklaring?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s