Vår naturliga miljö – varandra

Yuval Harrari kallar i sin bok Sapiens vår tid för en permanent revolution. Vad han menar med det är att om jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen förändrade människans levnadsbetingelser har vi själva genomgått ett flertal sådana tekniska, medicinska och logistiska revolutioner under vår livstid. Eftersom de gått allt snabbare har vi bara inte hunnit se dem verka ut i sin helhet. Vi vet idag att med effektivare solenergi och mer forskningsanslag till medicinens framkant går det på riktigt att skissa upp hur en icke-dödlig självförsörjande rymdorganism kan se ut. Visst att det är långt bort, men det går att rita vägbeskrivningen dit.

Samtidigt som odödlighet är en del av den idag genomförbara mänskliga potentialen brottas de flesta av oss med bra mycket världsligare problem. Självförverkligande om vi har tur, kamp för brödfödan om vi är lite längre ner i pinnhålen på samhällsstegen. Att ”vi” som art har potentialen att på några hundra års sikt avveckla organiskt liv och förpassa den biologiska evolutionen till historieboken lättar knappast våra egna existentiella problem. Innan biologiskt liv är helt avskaffat finns heller ingen större anledning att tro på att så skulle bli fallet.

Vad vi behöver ha i bakhuvudet är ett enkelt påstående om människan. Det är en hypotes som kommer till nytta i alla drömmar om ett naturtillstånd, oavsett om vi ska tillbaka till stenåldern, folkhemmet, bondesamhället eller stammen. Det är ett självklart perspektiv som låter oss titta på stadsplanering, idrottsarrangemang, äktenskap och arbetsliv ur ett klarare ljus. Den enkla sanningen är att människans miljö är människan själv.

Vår sociala miljö är vår levnadsmiljö i mycket större utsträckning än den geografiska fysiska. Vi begränsas inte av öken, tundra, djungel eller ens hav. Som individer begränsas vi och bekräftas vi av den mänskliga kontakten. Landskapet och andra levande varelser böjer vi enkelt efter vår vilja, bara gruppen fungerar. Det är därför våra starkaste belöningssystem är kopplade till det sociala. En av de starkaste av de belöningsmekanismerna är de kopplade till känslan av att vara inkluderat eller utesluten.

Är man inkluderad även om man är långt ner på trappan av en befintlig hierarki är man just det, inne. Man är med i loppet om att klättra i de dominanshierarkier som finns. Vice versa, den som är utesluten sitter i en dålig sits. Att ställas utanför hierarkier och sammanhang kanske för vissa låter som en frihet, att man har potentialen att göra vad man vill. Så är det bara i teorin. Jobbar vi efter vår ”enkla sanning” betyder det att du är en varelse som ställs utanför sin miljö.

Genom stark stat och civilsamhälle har väst organiserat den mänskliga miljön så att istället för familjegrupp är vår miljö kollegor, kärnfamiljen och vännerna. Sociologen Klaus Ottomeyer menade att de olika sociala miljöerna krävde olika människor, därför är du en annan människa beroende på i vilken sfär du rör dig. Det innebär att du måsta fragmentera din personlighet. Att dela upp sin personlighet och samtidigt inte ha något verkligt att bemästra är i Ottomeyers ögon bakgrunden till stor del av den existentiella oro som man ändå får säga präglar vår tid.

No man is an island
Varje man en ö?

Hur blir det då för dem som mer eller mindre ställs utanför dagens miljö? Genom att vi bor i enfamiljshushåll eller helt ensamma är det inte svårt att kopplas bort från allt vad social miljö och tillhörighet heter. Det räcker med att vara arbetslös, sakna nära vänner på orten du bor och bara lite social orolighet så du undviker att söka upp föreningsliv för att du helt plötsligt är som en orangutang nedsläppt i en steril saltöken. Förutom att du har din palantir.

Det kan mycket väl vara så att behovet av tradition och sammanhang gravt har underskattats i vår liberala kultur. För den som inte ser en självklar väg att följa, både moraliskt och praktiskt kan kavalkaden av val man förväntas göra bli övermäktig. Att välja är att smala av och stänga ute aspekter av verkligheten. För att göra det behövs mentala redskap som motiverar de val vi gör, som får besluten vi fattar att kännas rätt. Att i vart fall ha en basnivå av val att förhålla sig till som säkrar din plats i miljön ger en viss grundtrygghet. Försök då välja utan att ha en miljö att utgå från. Om du lämnas till dig själv och du inte svälter eller fryser, vad avgör du vad som är gott? Vad som är rätt? Annat än vad som känns bra för stunden. Kanske kan man säga att den utan en miljö faktiskt är omänsklig till någon grad? Eller att mänsklighet är något som måste upprätthållas och avtar med tiden?

Att vi i någon grad är som djuren har de flesta idag accepterat. Gapet mellan människa och andra levande varelser har bryggats något. I de mycket grymma experiment på apor som gjordes under beteendevetenskapens linda konstaterade man att apungar valde social närhet och svält över isolation i en steril miljö där de hade sina materiella behov tillgodosedda. Räcker det för att tysta debattörer om att vi har det så bra materiellt idag att ingen har rätt att klaga? Kanske behöver gapet krympa ännu något mer innan vi alla är mogna för den slutsatsen.

Samtidigt kan du med din palantir att titta in på dem som får delta, samtidigt har du ett fönster in i allt som är mörkt och som är fel. Härifrån borde det inte vara svårt att se hur litet steget till bitterhet och frustration är. Vi vet från beteendeforskningen att det inte är absolut utan relativ fattigdom som driver känslan av orättvisa. Vi vet också att upplevd orättvisa triggar starkare signaler än empati och att hjälpa till. Vi är helt enkelt hårt kodade att reagera starkt när på upplevelsen att vi blir valda sist eller när någon får något på vår bekostnad. Vad kan trigga de här psykologiska mekanismerna starkare än att stå utanför och titta in på vad som ser ut som ett skamlöst överflöd sida vid sida med något som är väldigt ruttet. (För att tala klarspråk: Hollywood-glamour sida vid sida med våldsbrott, krig och otrygghet) Det bör inte vara förvånande att de som ser detta hänger sig åt någon slags vantolkning av Nietzsches uppställning av Den siste människan gentemot den kommande övermänniskan.

Våra egon rationaliserar och skyddar oss till varje pris. Att i första hand leta felen hos någon annan än sig själv är vårt grundläggande modus, det vet alla med minsta självinsikt. Vi ser världen som vi vill att den ska vara, och vad vi agerar ut i världen är hur vi ser på den. Här är vägen ner till nihilismen tydligt utstakad. För den som står utanför och tittar in med upplevelsen att dörren har slagits igen i ansiktet är slutsatsen att vad som finns där inne är ruttet och dekadent inte långt borta. När jag skriver det här känns det nästan så uppenbart att det blir pinsamt. Men jag tror ändå att det är viktigt, för som samhälle och som medmänniskor beter vi oss som att vi inte vet det här. Efter varje vansinnesdåd som händer står någon medieprofil eller politiker i TV och undrar med cockerspanielögon hur man kan förstå vad som hänt. Att förstå hur någon kan göra något hemskt är inte komplicerat. Men svaret är ibland jobbigt för egot att ta in. Simpelt men inte alltid lätt.

Det gör mig nedslagen att de inte inser att det kunde varit dem, du eller jag. Vi har inte råd att göra samma sak som de ”radikaliserade på internet” att förlägga all ondska utanför oss själva. Jag är övertygad om att potentialen att bli en ”ensam galning”, en ”terrorturist” eller vakt för ett interneringsläger finns i oss alla. Insikten om det är också början för ett recept på medicin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s