De fallande förväntningarnas förnöjsamhet

Cirka 2010 satt jag i Malmö och lyssnade på Daniel Ankarloo som föreläste om sin nya bok Välfärdsmyter. I den efterföljande diskussionen svävade samtalet ut att röra den fortfarande aktuella ekonomiska krisen som drabbade väst under 2007-2008 och i vars efterdyningar vi fortfarande lever (högkonjunktur till trots). Offentliga föreläsningar har en tendens att dra till sig diverse rättshaverister och rabulerande individer. I Skåne verkar det gå tretton på dussinet av dem. En av dessa skånska rabulister menade att “Vi har fått det för bra i Sverige” och det är därför vi är så nöjda och framförallt inte beredda att göra motstånd mot att vård skola och omsorg tappar i kvalitet trots att landet nominellt blir rikare.

Lionking-disneyscreencaps.com-2291.jpg

Ankarloo mer eller mindre nedgjorde skånevänsterns representant med en grundlig historisk lektion. Argumentet att vi behöver få det sämre blir en snuttefilt för att skylla sina egna tillkortakommanden och oförmåga att mobilisera människor på något annat än sig själva och felaktiga analyser. Det var utrett av mer skolade tänkare långt innan dagens trend av självhat från vänstern. Ankarloo myntade under föreläsningen det användbara epitetet Hyenamarxister om de vänstersinnade som bara väntar på samhällets kollaps för att då få sin chans att träda fram. De som identifierar sig med de sätten att tänka avslöjar tydligt vad deras egentliga drivkraft är. Inte så mycket önskan om ett bättre samhälle som att bara bränna ned det som finns idag.

Jag kom att tänka på meningsutbytet där i malmö för snart 10 år sedan när jag skummade igenom lite anteckningar över betendevetenskapliga begrepp. Idén att om vi får det sämre kommer vi bli missnöjda och också mer beredda att kämpa mot vad vi nu tycker är fel är bara sant till en viss gräns. Det finns två begrepp inom beteendeeknomin som talar mot hyenamarxismen, ägandeeffekten och förlustundvikandet.

 

Först lite Tage…

 

Tage Erlander talade på sin tid om hur ju mer den socialdemokratiska välfärdsstaten växte fram, desto svårare verkar det vara att göra människor nöjda. Av Tage myntades uttrycket “de stigande förväntningarnas missnöje”. Den naturliga motpolen menar jag då är “De fallande förväntningarnas förnöjsamhet”. Den som har mindre är nöjda med vad man har och vill framförallt inte förlora det.

tageerlander621219-jpg

Ägandeeffekten (endowment effect) är ett psykologiskt fenomen som innebär att ägande över något gör att man värderar det mer än vad det egentligen är värt. Har man väl fått något ser man det som sin rättighet, och de flesta kommer övervärdera betydelsen av vad man äger. De fallande förväntningarnas logik säger då att den som “äger” mindre också anser sig ha rätt till mindre, förväntningarna minskar i takt med att utfallet gör det. När väl den första chocken av exempelvis en sämre sjukvård lagt sig (i fallet Sverige skedde det utdraget över många år som ett led i besparingar och omorganisationer samt att för de friska och arbetsföra tog det lång tid innan det märktes) anpassar vi våra förväntningar efter hur det ser ut idag. Ägandeeffekten skapar ett “staus quo bias”

Förlustundvikandet innebär att en förlust känns värre än en motsvarande vinst. De flesta undviker risk om vi kan, skyddar hellre vad vi har kvar än att riskera allt. (Till en viss punkt förvisso) I en omgivning som upplevs osäker förstärks effekterna, ju mindre man har desto mindre har man råd att spela bort. Det innebär att vi är troligare att försöka skydda det vi har kvar, exempelvis genom att villkora vilka som ska få ta del av vården ju mer försämringar de som har “ägandet” av fenomenet får genomlida. Det finns ett helt nät av begrepp och resonemang ur beteendevetenskapen som talar för att får människor det sämre kommer man i första hand se till sin egen familj och de näras intressen.

Det verkar vara en vanlig illusion bland radikaler att vi bara behöver en systemkollaps för att deras idé ska kunna få vingar. För de som har faktiska förbättringar för människor i åtanke verkar det vara en dålig idé. Insikten om att vinster och förluster är relativa spelar också roll. För de som redan har mycket blir det rimligt att ställa proportionellt stora krav, medan det finns en anledning att uppror från de lägsta klasserna oftast varit på parollerna “Bröd och fred”. När svenskar hade det “som bäst” (relativ levnadsstandard och rikedom jämfört med övriga världen) var kraven från facken ägande och omvandling av samhället i grunden. Samma sak idag, det är knappast i de sämst ställda delarna av världen medborgarlön eller grön omställning på allvar diskuteras.

Världsförbättrare gör bäst i att sluta hoppas på världens undergång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s