Kort om narrar i rampljuset

Det är snålt med tänkande människor i den svenska offentligheten. Så tänker jag när jag läser Özz Nujens artikel i expressen den här torsdagen (10/5). Kanske är det därför så många blandar ihop “kändisskap” med kompetens? Komiker ges plats som opinionsbildare i frågor där de kanske gjort bäst i att vara tysta. Arpi kommenterar Nujens Artikel kärnfullt:

Nüjen har alltså ertappats med att vara medskyldig till att ha betalat terroristen Akilov svart för ett husbygge. Gissningsvis för att spara pengar, snarare än att sponsra terror, men ändå. Med det färskt i minnet väljer han ändå att gå till attack mot ”snåla svenskar”, som är det land som tagit emot flest asylsökande per capita av alla OECD-länder. Har han ingen skam i kroppen?

Att komiker lyfts upp till toppen av politiska frågor har med deras roll som narr att göra, genom narren speglas och uttrycks magkänslan och det man inte är kapabel att uttrycka själv. Nujens artikel är inget vidare bra skriven och innehåller inte mycket mer substans än att ge de redan övertygade dels lite ont i magen samtidigt som en känsla av självrättfärdigande eftersom de minsann finns på den “goda sidan”. Vilket är symptomatiskt för alla de artister och komiker som faktiskt på allvar ses som opinionsbildare och viktiga nog att lyssnas på. Lyssnar man på en Schyffert, Bard eller Nujen är det för att de slår an en känslomässig sträng. Gott så, det är deras talang och deras leverbröd. Problemet är när narrarna är fler än de kunniga.

Det är svårt att skilja på en känd komiker och en känd politiker när de avkrävs ungefär samma intellektuella hederlighet och höjd i sina resonemang. Ansvaret vilar mångt och mycket på svenska journalister. Det känns som att grundläggande research och att vara tillräckligt inläst på frågor är för mycket att begära. Därav den pinsamt låga nivå på allt ifrån partiledardebatter till vanliga intervjuer, politiker förväntas inte avlägga mer än sina floskler och blir sällan intellektuellt granskade.

Det är svårt för politiskt sakkunniga att klappa komiker och artister på huvudet och säga “såja, tillbaka till barnbordet nu” eftersom de inte för sig bättre själva. Är man för känsliga för att reta opinionen eller klarar man helt enkelt inte av det? Jag vet inte, och vet inte heller vilket av de två som är värst. Det kan också vara ett symptom på att det finns en starkt cementerat debattklimat och tankerum i det offentliga samtalet. Talar man bara med de som tänker precis som en själv behöver man inte vara särskilt smart, det är kostsamt och tar energi. Har diskussioner en låg nivå tyder det oftast på att de som deltar inte är vana att debattera med någon som har en fundamentalt annorlunda världsbild än en själv. Klarar man sedan inte ens av att föreställa sig att någon kan ha just en annorlunda världsbild utan att vara sinnessjuk eller ond, ja då är det slutgiltigt bevis på vilket stängt och likriktat gemensamt tankerum man befunnit sig i.

Vi hade haft mycket att vinna på en offentlig debatt som krävde mer av de som deltar. Demokrati bygger i grunden på strävan om att den breda befolkningen ska bli mer kompetent och mer deltagande. Ska man tala hot mot demokratin borde intellektuell ohederlighet och skenhelighet komma högst upp på agendan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s