Bland populister och förräderi på flygplatsen – Ett samtal med Christopher Lasch

Är inte historia konsten att byta perspektiv? Som när Keynes syrligt kommenterade kritiken att hans teorier var överflödiga på grund av den osynliga handens ingripande på lång sikt med “in the long run we are all dead”. Fel perspektiv i fel tid tjänar inte god debatt, det tjänar till att begrava viktiga frågor i högar av metadiskursivt snömos.

Tveksamma perspektiv är väl sällan mer aktuellt än nu. I den begynnande valrörelsen där historien inte sträcker sig längre bak än den senaste opinionsundersökningen och forntiden är detsamma som tidigare mandatperiod är det uppfriskande att läsa tänkare som rör sig i de verkligt långa perspektiven Christopher Laschs “The revolt of the elites and the betrayal of democracy” är en fascinerande, tätt skriven betraktelse över den moderna världen och dess invånare. Det sista av hans verk och styckvis skrivet med en beslutsamhet och vrede sällan skådat i statsvetenskapliga och historiska betraktelser var boken något mer än vad jag först förväntade mig. Vad som var tänkt som en bakgrundsläsning till Goodharts “The road to somewhere” lyckas Lasch från andra sidan graven skaka mer än ett paradigm.

Trots att boken är skriven under 90-talets början, mer eller mindre på sin författares dödsbädd, är det en slående redogörelse för de mekanismer som driver vår kultur och politiska samtal idag. Lasch förutsåg våra proffspolitikers interna tjafsande och den postmoderna människans rotlöshet. Historikerns styrka är hennes förmåga att betrakta dagens samhälle som något långt ifrån självklart. Ser man inte på historien som en självklar vandring framåt där det är självklart att morgondagen blir bättre än gårdagen blir det klart att valen vi gör får konsekvenser. Eftertanke är alltså på sin plats.

Våra städer har blivit basarer för elitens turister

För Lasch bygger demokratin på något annat än “den liberala demokratins gränslösa anspråk” där tradition och hembygd är hinder snarare än byggstenar. En demokrati med en ökande kompetens och förmåga hos sina medborgare byggs från de små samhällenas gemenskap. Lasch argumenterar för att befolkningen inte är ett nollsummespel där varje del är utbytbar mot någon annan, inte om vi vill ha en demokrati som är något annat än en motionspromenad till valstugorna vart fjärde år.

Vilka är då eliten som åsyftas i bokens titel? Enligt vår författare är de dem cirka tjugo procent av befolkningen som arbetar men inte i linjeproduktion eller personlig service. Den innefattar men är inte begränsad till de som lever av att äga. Flygplatsen används som symbol för funktionen samhället och städerna får för den internationella klassen. En plats där man är i transit och gärna njuter av god service under tiden. De man relaterar till är också resenärer, och visst måste de anställda i fiskspaet själva resa på sin fritid, eftersom de inte kan göra det i jobbet?

stormhatt revolt of the elites

Den köpande människan

Precis som den tyske psykologen Klaus Ottomeyer identifierar i  “Människan under kapitalismen” påtalar Lasch fenomenet att rollen som konsument definerar allt mer av vad det innebär att vara människa. Tillsammans med en utveckling av ekonomin där allt färre har roller som är kopplade till direkt skapande med händer och huvud har du tillslut bara din roll som konsument att definiera dig som människa med. Det är en roll som inte hittat en form för att ersätta de värden som tradition, tillhörighet, hantverk och bruk av jorden förde med sig. Värden som var sammanhållande byggstenar för de demokratiska projekten i västvärlden från den amerikanska revolutionen. Oavsett i vilken mån läsaren sympatiserar med en gemenskap som bygger på hembygden för Lasch faktumet att det är en grundbult för de demokratiska rörelserna fram i ljuset. Vinner vi något på att blunda för det? ”Eliten” beskrivs med hjälp av Robert Reics sociologiska uppdelning av de arbetande delarna av befolkningen.  (Kommenterat av Lasch som: “apart from it’s syntactical inchoerrence useful empirical and rather unpretentious description of the new class” – )

De tjugo procent som utgör den moderna övre medelklassen analyseras aritmetiskt (efter tendensen om att bilda familj paralellt eller uppåt i samhällshierarkin) såväl som sociologiskt och psykologiskt utifrån tendensen att vilja frigöra sig (om inte förgöra)  hembygdens (i stad eller på landsbygd) sociala kontroll eftersom den står i vägen för världsmedborgarskapet.

Vad har jantelagen och verklig meritokrati gemensamt?

I bokens tredje del angrips meritokrati som ett självrättfärdigande anspråk på att vara demokratins förutsättning. Som jag tolkar det gör Lasch det inte i betydelsen att han är motståndare till att den bäst lämpade bör få möjligheten utan i meningen att “meritokrati” tjänar som rättfärdigande till “elitens” övergivande av samhället. Det här är några av de mest intressanta delarna av boken, och som undertecknad fick knåda hårdast.

Självskapad historielöshet (genom uppbrottet och reaktionen mot allt som varit samhällets hittilsvarande) anlägger en attityd av “radikal otacksamhet” hos samhällets övre skikt. Inställningen att du inte är skyldig historien något och att den enda du har plikter mot är dig själv är lättillgänglig för den som lever i världen som “turist mellan flygplatser” istället för fast förankrad i ett var och varför. Lasch menar att den världsbilden undergräver en verklig meritokrati genom att underblåsa psykologiserande och överdiagnostisering av samhälle och individ. För en schablon av den rotlösa eliten är det närmast otänkbart att du själv inte håller måttet, det måste vara systemet som är riggat.  Oväntat nog får alltså jantelagen en förkämpe i en amerikansk högerman

Den radikala otacksamheten cementerar klassamhället genom att “eliterna approprierar och tränar” de bästa ur de lägre klasserna och lyfter upp som maskrosexempel. Den hyperkommersialiserade amerikanska drömmen, eller den svenska anti-jante-kolla-på-mig tjänar när den får fäste till att åderlåta kritik mot verkliga orättvisor på legitimitet. De som “lyckas” (i meningen att kunna lämna resterna av lokalsamhällen och ta plats som en global turist eller professionell tjattrare gör det på grund av sin egen förträfflighet medan de som tafflar runt i vanliga arbeten gör det på grund av sin otillräcklighet) Dagens systemkritik tjänar inte till att omkullkasta några system, utan till att öppna hamsterhjulet för fler löpare.

stormhatt revolt of the elites

Ur Lasch perspektiv blir alltså den moderna “progressiva rörelsen” knappast systemkritisk. Snarare det motsatta. De vill snarare intensifiera den moderna kapitalismen på det kulturella planet. Intressant i relation till valrörelsen att det främst är högutbildade med hög status som röstar på de starkast företrädarna för ökad globalisering och gränslöshet (på alla plan). Först kommer som bekant maten…

Upplever man att det inte finns mycket annat att göra än att “lyckas” eller att vara en looser ställer man som miljonär in the making inte krav på samhällsförändring. I tider av skolskjutningsepidemi hos vår vän i väst borde en kulturell och moralisk fråga att diskutera vara; Vad gör en kultur där chanserna att lyckas är små men att inte vara miljonär är skamfullt med människorna som den innehåller?

Ingen gillar en skrytmåns…

Populisten är den som skickar kalla kårar och en våg av vämjelse genom politikerskrået. Ändå har Sveriges socialdemokrater sedan folkhemmet talat om att ha “örat mot marken”. Men sist en socialdemokratisk partiledare försökte med det skickades han till island. I dag målas populisten upp som någon som vänder kappan efter vinden och lyssnar på “opinionen” (vilket verkar vara underförstått omoraliskt i landet där den sociala ingenjörskonsten sitter i väggarna)

Populismen diskuteras utifrån “Den tredje platsen” som också utpekas som den konstruktiva populismens kärna. För vår gode Lasch är populism ett positivt begrepp eftersom det representerar avproffesionaliseringen av politiken. Det politiska samtalet bör vridas ur händerna på eliternas representanter i form av proffspolitiker och deras staber av experter och talskrivare. I en sådan värld kanske en statsminister slipper bli utskrattad på TV och någon stackars copywriter slipper sparkas nästa dag.

Vad är då den tredje platsen? Den är kvarterskrogen, cafét och idag kommentarsfälten i facebookgrupper för kommuner eller stadsdelar. De platser där människor träffas för samtal som inte kontrolleras av kommersiella eller politiska institutioner. Lasch gör en övertygande insats för att poängtera den här typen av forums betydelse för en god demokrati. Egentligen inget nytt, redan de gamla grekernas agora fyllde funktionen som plats för konversation.

stormhatt revolt of the elites

Krävs det inte bara en kort reflektion för att från egna erfarenheter förstå hur gemensamma arenor med stark lokal förankring fostrar just sedlighet och god debatt? Är inte samtalen om högt och lågt efter träningen eller under lunchen ofta mer givande och mer förstående än vilken partiledardebatt som helst? När du känner din omgivning och vet att de vet hur du har det hemma finns det mycket mindre utrymme för ogrundat skryt. Jag tänker direkt på instagramkulturen eller LinkedIn. Hur hade dessa arenor sett ut om de inte utgjorde ett “varumärket jag” på en internationell marknad utan istället riktats till dina grannar och nära familj.

Vad ställer våra moderna tider för krav på oss som människor?

Lasch kommer till sist slutsatser liknandes Nietzsches, förintandet av “Gud” och tilltro till tekniken, rationalitet och människans skapelse snarare ställer oss inför nya problem än att lösa de som håller generation efter generation vakna om nätterna. Det totala förkastandet av allt som vi har varit innebar den moderna människans förödande framfart över världen. En intressant tanke att leka med som väcktes i mig under läsningen är i vilken grad miljöförstöringen och historiskt gigantiska massmord samspelar med den hypermoderna inställningen att det inte finns något viktigt att lära av våra förfäders kultur och att samtiden vet bäst, att den utstakade vägen framåt är självklart bäst. Det finns ju många som gillar att citera ”gamla indianer” om hur människan borde vara ett med jorden. Tyder inte det på att vi saknar en sån kulturell komponent?

Utifrån Jungs idéer om den medeltida människan som “Guds Barn” diskuteras avslutningsvis den moderna människan som “vetenskapens barn”. Vid första anblick är hon olik sina medeltida och antika föregångare, men vid närmare granskning är hon lika fast i tidens härskande föreställningar om vad som utgör det möjliga. Otillräckligheten i den amerikanska psykoanalysens diagnostiserande av samhället som sjukt sys ihop med en kritik av Oskar Wildes “estetiska socialism” som föraktar arbete och välkomnar automatiseringen eftersom att “den sofistikerade tekniken kan förlösa mänskligheten från dess trälskap”.

Genomgången av skolans, civilsamhällets, psykologins och religionens problem slutar i fastställandet att för den moderna människan uppslukad av idén om självförverkligande finns det en besk medicin att svälja: Hemligheten till lycka ligger i förkastandet av lycka som en rättighet. Från amerikansk pressetik under 1800-talet via kvarterskrogen rakt ned i Buddhas knä, inte dåligt på 250 sidor.

Som läsupplevelse tas man med på en resa, ett slags omvänt Dantes Inferno som steg för steg klättrar bland systemnivåerna. Från “samtida” exempel till  diskussion om de övergripande högsta principerna om hur man som människa bör organisera sitt liv. Troget den klassisk prosan ber Lasch inte om ursäkt för sig, lämnar inte in brasklappar eller påtalar sitt eget uppenbara bekräftelsebias. Det finns tid för olika perspektiv. Kanske är tiden nu för något annat än självmedvetet ursäktande? I så fall har The revolt of the elites åldrats väl.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s