Historielöshet och det stulna folkhemmet

 

Behövs det verkligen skrivas en till kommentar om socialdemokraternas kris?

När jag ställde mig själv den frågan var det två anledningar som tydligast utmärkte sig: För att förändringarna som nu pågår i Sverige hör till de mest omfattande och djupgående sedan rösträtten, välfärdsbygget och regeringsformen från 1974.

Samt för att Socialdemokratiska Arbetarepartiet (S/SAP/sossarna/såsseriet) så länge varit synonyma med den svenska statsmakten. En kommentar på sossarnas kris är därför en kommentar till hela landet.

Högerhegemoni och rätten till makten

I uttalanden och diskussioner har jag från socialdemokratiskt håll då och då hört ”högerhegemonin” som anledning till att S inte lyckas sätta agendan och driva sina idéer framåt. Vilket i princip betyder att sossarna inte längre sätter agendan i debatten om skatter och välfärd, frågor som de historiskt har styrt.  Widar Andersson kommenterar just det här mer utförligt och insatt än vad jag kan göra i ett intressant inlägg i Kvartal[i] Högerhegemonin är en situation av ”hönan eller ägget”. Går det dåligt för S för att högern sätter agendan eller sätter högern agendan för att S är dåliga?

Expressens Torbjörn Nilsson deklarerar att “den här regeringen är körd”[ii] och backar upp det genom att gå igenom den förändrade situationen för regeringsmakt överhuvudtaget, det är i idag jämnare och svårare att behålla makten. Nilsson passar även på att peta de stackars sossarna i revbenen med en vass pinne när han tar upp att Ekot i slutet av maj kunde visa att sossarna är det parti med lägst andel låginkomsttagare bland sina kandidater till riksdagen. Så mycket för att vara “ett uttryck för arbetarrörelsens politiska vilja” (Som det så fint heter på ABF-iska)

Andersson är själv socialdemokrat, Nilsson är det inte. Men oavsett om man är socialdemokrat eller inte spelar socialdemokraterna roll, vi har inte sedan rösträttens införande haft en situation där SAP inte dominerar den svenska politiken. Hur svensk politik ser ut där S inte är en självklar maktfaktor vet vi inte riktigt.

När makten tappades till Fälldin var det “en gång ingen gång”, när SAP snuvades på konfekten av Bildt var det “nya friska tag och krissanering” som gällde, nu när tredje gången gillt har passerat verkar det som att en hemsk insikt börjar sjunka in: Det är inte självklart att andra partier högst kan få låna Rosenbad en liten stund. Socialdemokraternas monopol på makten är borta. För sossar innebär det existentiell kris, men för Sveriges klassiska borgerliga partier smakade segern lite surare än förväntat, successionsordningen i landet var inte given. En vacklande Socialdemokrati innebär ett paradigmskifte för Sverige.

Jag vill betona att för våra Socialdemokrater är det verkligen gigantiskt problem, de är ett parti som strukturellt är byggt för att regera, för att få saker gjort (oavsett vad man tycker om det) och att pragmatiskt förhålla sig till dagspolitik. Ofta glömt idag är att SAP bara är ett av benen för den socialdemokratiska rörelsen i landet, varför partiet i sig inte nödvändigtvis behövde vara enda platsen för visionärt politiskt tänkande.

Vad som gör det hela värre är att man som tidigare statsbärande långvarigt regeringsparti inte längre förstår människorna i landet (vilket både Andersson och Nilsson pekar ut) och kanske vad värre är inte förstår sin egen storhetstid. Alltså är hoppet om att åter ta makten troligen litet. Socialdemokraterna har dåligt självförtroende av god anledning.

Man skulle kunna beskriva det som att de vandrat runt i en glömskans dimma, kanske orsakad av en maktfullkomlig sömnighet. De har lite disträ dagdrömt om hur bra de är. I detta halvvakna tillstånd har de låtit vardagen gå, och som man gör när man dagdrömmer förlägger man saker. Det är vad som har hänt och vad som orsakat idén om att “Socialdemokraterna har varit otydliga” eller har “tappat sin kompass”.

Den som fann det vann det – det stulna folkhemmet.

I sitt sömndruckna ragglande tappades idén om folkhemmet, eller mer exakt Gustav Möllers tankar om välfärden som “en generell högstandardslösning”. “Endast det bästa är gott nog åt folket” var Möllers vision[iii]. Idag ersatt av spelteoretiskt vaktande av offentlig sektor (inte för sakens skull utan för att “kärnväljare” identifierar sig med kommunal vård) och en evig dragkamp för att få ha ordet ansvar för sig själva.

“det som skapar ett fungerande samhälle är social jämlikhet och ingenting annat”

 

Citatet är från Göran Greiders krönika “SD har kidnappat folkhemstalet”[iv]. Visst är det rätt i sak, men det går ändå att diskutera hur mycket kidnappning det egentligen rör sig om.  För ett parti som idag inte representeras av “låginkomstagare”, själva begränsar strejkrätten (vilket om något är ett bevis på hur man idémässigt inte finns kvar i sina rötter) och står till synes handfallna inför vårdens strukturella problem liknar det mer ett bortskämt barn som kommer på att han visst vill ha en viss leksak först när någon annan plockar upp den.

Klart att det svider när någon annan använder något man tycker sig ha skapat för andra ändamål än vad det tänkt för. Istället för att välfärdsstaten blir ett mål och verktyg för arbetarrörelsen blir den i Åkessons händer ett sätt att visa på vinsterna med ett samhälle byggt på kulturell och platsbunden gemenskap. Precis som i vilket annat exempel som helst plockas ett föremål från historien upp och används som det passar råkar passa bäst just nu. När S inte kan eller vill fånga upp nostalgin om ett tryggare och bättre Sverige spelar ingen roll att SD inte heller står för ”folkhemspolitik”. När båda är lika substanslösa blir ytan och retoriken avgörande.

Socialdemokraterna verkar helt oförmögna att ta tillbaka sitt ”arv” och sina idéer. Det är intressant att den interna oppositionen i S verkar överge vad sin historia och istället  vänder blickarna mot Corbyns Labour. Jag tror det delvis är för att man inte längre är helt bekväma med att försöka rycka sin kära docka ur händerna på den osnutna Jimmie.
Hur mycket de än skulle vilja äga sitt arv är det svårt att komma från berättelsens makt. En berättelse ger mandat för den politik man vill föra. Vad som blir problematiskt är att dagens socialdemokrati vid mer än ett tillfälle lagt stor energi på att lösgöra sig från sitt eget arv och sina tidigare företrädare.

Bränn historien

Typexemplet finns i Mona Sahlins falang av Socialdemokratin är det tydligt att man knappt är kapabel att förstå det gamla folkhemmet som mossiga, nationalistiska kanske till och med rasistiska vita män. Det är mer på modet även inom socialdemokratin att lyfta upp minoritetsförtryck, vilket gör det svårt att i nästa andetag ställa sig bakom samma “regimer” som vägledare för statsbygge. Den postmarxska[v] upptagenheten med “förtryckt-förtryckare” har i mina ögon gjort det omöjligt för dagens Socialdemokrati att fullt ut göra anspråk på sitt arv.[vi] Aktivisten och individernas ”kamper” står i fokus för framstegsivrare, strukturella ingrepp och kollektiv organisering är inte alls lika hett. Ola Wong skriver föredömligt om den progressiva kulturpolitiken med Historiska Museets utställning 100% Kamp som exempel. [vii]

Där det för Per Albin inte fanns den minsta motsättning mellan uppmaningen “åk hem och kämpa” till låglönearbetare från andra länder och

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur”

lyckas inte socialdemokrater idag säga samma sak på annat sätt än politikerspråk om “målkonflikter”

Arvlösa och rotlösa

Kännedomen och kunskapen om sin egen historia verkar ofta vara så dålig hos många socialdemokrater att de inte kan förstå sitt parti senaste månaderna som något annat än att det har besatts av Adolf Hitlers spöke självt. Jag såg i en stor facebookgrupp för politiska diskussioner en socialdemokrat i upplösningstillstånd över att “S har gjort en högersväng i migrationspolitiken och backar i opinionen”[viii] på andra platser har jag sett resonemang föras om att vi nu står på ungefär samma plats som innan det nazistiska maktövertagandet i Tyskland. Det finns en anledning att det är Palme och inte Hansson eller Möller som dagens socialdemokrater längtar tillbaka till. Det är Vietnamrörelsen och att få demonstrera för internationell solidaritet många längtar tillbaka till, inte social ingenjörskonst och kamp för allmän tilläggspension.

Jag trodde först att citat som ovanför handlade om medvetna strategiska försök att “brunmåla” och vinna en intern socialdemokratisk debatt, sedan blev jag mest förstummad över hur liten förståelsen för det egna partiet och den svenska välfärdsstatens förutsättningar är. Nu till sist kan jag inte se annat än en djup existentiell kris framförallt förlagd till de äldre generationerna. De stackarna fick inte bara en 40årskris utan måste nu närmare pensionen förhålla sig till att se pendeln svänga i, något som nästan tar proportionerna av ”Guds död”.

I sina strategidokument frågar sig S också ifall man har “utbildat bort sin väljarbas”. Det är avslöjande om den egna sjukdomsinsikten, man upplever sig “stå kvar” samtidigt som ens egen förträffliga välvillighet har fått de arbetande fågelungarna att lämna boet. Vad blir konsekvensen av en sådan analys? Att det nog är bäst att det finns människor som “har det dåligt” så att partianställda kan behålla sina jobb? Att det är lika bra att överge “väljarbasen” och helt fokusera på “de som har det sämst”? Läser man fortfarande sina egna gamla strategier och teoretiker verkar det inte omsättas sig i handling.

Det traditionella “handslaget” mellan klasserna, där medelklassen faktiskt tjänade på socialdemokratin verkar inte vara en tanke man på allvar har underhållit. Att vinna “mittenväljare” betyder för Socialdemokraterna att tjäna de narcissistiska impulserna “satsa på dig själv”[ix] innebar. Samtidigt är partiet helt ovilligt att styra blicken mot de blinda fläckar i sin politik som av driver bort alla utom de mest självuppoffrande och av identitär arvsskuld tyngda medel till höginkomsttagande. Förstår man inte längre förutsättningarna för progressiv beskattning? Har nödvändigheten av att vad som betalas in motsvarar vad man kan förväntas få ut glömts bort?

Varje gång polisen inte kommer, när inbrott inte klaras upp, när operationer skjuts upp och när gamla släktingar försummas av sönderstressad hemtjänstpersonal minskar villigheten att med skattsedeln finansiera politik “för de svagaste”. Vill man sno tillbaka folkhemmet får man bestämma sig om det är för att locka valboskap eller för att rädda sin “fader” (idén om folkhemmet) från odjuret på havets botten.[x]

Jag tror att när man ser Socialdemokraternas nedgång, Sverigedemokraternas framväxt och misstron mot samhället så hänger det ihop med det här. Det är ett resultat av en konkret politik av att staten och Socialdemokratins välfärdslöfte är indraget och människor reagerar på det

Så säger Daniel Suhonen, chef på fackliga tankesmedjan Katalys i “Staten och kapitalet” på SVT. Samhällskontraktet upplevs vara brutet, och de som många tidigare litat på för att uppehålla det står som de största svikarna.

Landets före detta statsbärande parti har alltså förvandlats. Frågan är bara till vad. Den fula ankungen känns avig i sammanhanget[xi]. Håller socialdemokratin på att förpuppas för att få nytt liv i en annan skepnad? Kanske, men vet vi vad det ska bli av larven? En puppa kan innehålla allt från vackra fjärilar till försumbara dagssländor.

Passagerarsätets rekommendationer

S borde ärligt fråga sig är vad man ska med välfärdsstaten till. Är svaret i någon form ”Vinna valet” (och därmed säkra politikerjobben) har man ännu inte accepterat sin sjukdom. Personligen tror jag att valet är krasst men tydligt:

  1. Fortsätt vara ett ”proffspolitiksparti” som idag, vilket på sikt kommer öka friktionen med de få gräsrötter som finns kvar och fackföreningsrörelsen. Där kan man fortsätta få fram förvaltare då och då, beigea politikertyper helt enkelt. Här kan man komma till freds med att folkhemmet inte är Socialdemokraternas historia, utan det blir en del av ett kulturarv från ”fornstora dagar”.

 

  1. Sparka stora delar av dagens ledare och bygg upp partiapparaten kring medlemmar från fackföreningsrörelsen och landsbygden. Sätt boende i Sollefteå som ansvariga för sjukvårdspolitiken och en skånsk bonde till att ansvara för ett landsbygdspolitiskt program och förhållandet till EU. Outsorca arbetsmarknadspolitiken till LO med standardsvaret ”Det får arbetsmarknadens parter lösa”. Jag tror det är först då SAP till Greiders stora lycka kan knycka tillbaka sitt folkhemstal.

Vilken utveckling är troligast? Det kan ni själva få avgöra, men då kan ni ha i bakhuvudet att partistyrelsen i S stoppade medlemmarnas motionsrätt till partiets kongress…

 

Det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti

Som lät bränna gula kejsardömets böcker

Changs o Konfutses o Laotses böcker

Kinas historia ska börja med mej, präntade Chi-Huang-Ti

Det var tretusen åras kinesisk pränt

Som Chi-Huang-Ti lät bränna på bålet

För att historien skulle börja med honom

Var och en som gömt någon bok

Blev märkt med glödgat järn

Den som blivit märkt med glödgat järn

Blev sänd till den kinesiska muren

Fick bära sten och mura stenar på muren

Var och en som gömt undan en skrift

Blev slav på Chi-Huang-Tis mur

Ja, det var kungen av Tsin, Chi-Huang-Ti

Som drev ut sin egen moder ur Kina

Han tyckte att hon var för lätt på foten

Slutnoter:

[i] https://kvartal.se/kommentar/drfr-lyfter-det-inte-fr-s

[ii]
https://www.expressen.se/nyheter/det-ar-uppenbart-den-har-regeringen-ar-kord/?

[iii] I vart fall tillskrivs Möller citatet. Hursomhelst är det en bra sammanfattning för ambitionerna för den spirande välfärdsstaten

[iv] https://www.etc.se/ledare/sd-har-kidnappat-folkhemstalet

[v] Jag använder det som ett lite slarvigt paraplybegrepp för det sena 1900talets postmoderna och kritiska teoretiker avknoppade från förkrigstidens teoretiker som var mer intresserade av produktionsförhållanden

[vi] Nu tar jag inte upp ett betydelsefullt faktum: En stor del av Sveriges nuvarande befolkning som också är en viktig del av Socialdemokratins urbana väljare har ingen relation till folkhemmet eller svensk arbetarrörelse under tidigt 1900tal.

[vii] https://www.svd.se/utstallning-pa-historiska-museet-gor-jobbet-at-sd

[viii] Anekdotisk bevisföring till trots vågar jag ändå ta upp det, exempel som ovanför är inte svåra att hitta.

[ix] Vilket passar Schlingmann utmärkt. För den som vill studera diskurser och metapolitik är kampen om mittenväljarna ett utmärkt ställe att börja

[x] Från ett arketypiskt sätt att läsa Pinocchio handlar det kort sagt om att rädda och lyfta in traditionen och historien i en samtida kontext. Att sammanfoga sina egna upplevelser och komma till frid med ett ursprung som man i upprorstid försökt lösgöra sig ifrån.

[xi] Kanske hade den fula ankungen varit mer rättvis om August Palms rabulistiska press under 1800-talets slut. Aviga ordningsstörande rebeller som växte upp till ledare för ”föregångslandet Sverige”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s